Mannen som vägrade hälsa

I ett av gårdagens inlägg skrev jag om olika saker jag upplevt av (främst) män. En sak jag tog upp var att vissa personer inte hälsar på mig, trots att dem gör det med de andra runt omkring, alternativ min man osv.

Ett sådan scenario var när jag kom till ett jobbrelaterat sammanhang. Alla var där av samma anledning och det var första träffen för den gruppen. Alla hälsade och tog i hand med varandra. Jag noterade en man i (gissningsvis) 60års åldern som bara passerade mig. Jag försökte få ögonkontakt med honom för att kunna hälsa men han gick bara förbi. Eftersom det var många nya människor där tänkte jag att vi kanske redan hade hälsat och att det bara var jag som inte kom ihåg hans ansikte. Hur som så tänkte jag inte så mycket mer på det. Inte förens det var dags för nästa träff och samma sak hände en gång till.

Då tog jag till en början väldigt illa upp. Funderade på om det var något med mig som gjorde att han inte ville hälsa eller liknande. Det övergick dock sedan till ilska. Vem var han som tyckte att jag inte var värd att hälsa på? Nog för att jag var yngsta kvinnan i rummet (med råge) men jag var ändå där av samma anledning som honom. Inför tredje mötet hade jag bestämt mig. Han skulle inte slippa undan en tredje gång. Åter igen, han ignorerade mig, tittade ner i sin Ipad när jag gick förbi. När jag gick förbi igen för att sätta mig på min plats lutade jag mig emot honom, sträckte fram handen och sa ”ursäkta, jag tror vi missade att hälsa”. Han tog då förvånad min hand. Någonstans kändes det som en seger. Men det gick också ett rus av ilska genom min kropp. Jag fattade fortfarande inte och gör inte än idag, varför han ignorerade mig.
 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *