Jämställt eller inte?

Jämställd relation, vad innebär det för dig?

Är det att man ska turas om med det som ska göras eller att man hjälps åt med helheten? Eller kanske något annat?

Hos oss hjälps vi åt med helheten. Det finns inget ”igår tömde jag diskmaskinen så idag är det din tur”. Det skulle aldrig fungera hemma hos oss. Däremot har vi hittat ”våra uppgifter”. Min man gör de mer fysiskt jobbiga sakerna medans jag fixar de mer klassiska hushållsuppgifterna. Exempelvis är det han som hugger ved, rensar stuprännor, bär tunga saker osv. Medans jag rensar ogräs, planterar blommor, råddar allt med vårt barn osv. Dock är det han som 9/10 gånger sköter tvätten. Detta är bara några exempel, men vad säger ni om det? Är det jämställt eller inte? För oss funkar det bra iaf. Jag tror nämligen inte på att man ska göra samma sak lika många gånger. För oss är det lite mer som ett företag där saker ska blir gjorda. Vem som gör dem spelar ingen roll så länge vi hjälps åt. Hur är det hos er? Använder ni kanske rent av en checklista?

 

”Uppdelningen” som blivit har växt fram av sig själv. Det är däremot inte så att det är skrivet i sten utan vi kan göra alla sysslorna. Det handlar ju som sagt om att få till allt och att hjälpas åt. Vissa saker görs tex inte varje dag eller vecka o då hjälper man till med det andra istället. 

Jag tror allt började med att jag avskydde att torka toaletten och han att damma. Medan han tyckte det var okej att ta toaletten och jag inte kände att jag tyckte det var tråkigt att damma så blev det den uppdelningen. Sen har det bara fortsatt utan att vi tänkt på det.

Det viktiga tror jag är att man inte känner att man står ensam i allt som ska göras. Det skapar bara stress och irritation.

 

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Dressed for success

Igår var det ”höga klackars dag”.

Jag älskar höga klackar, tycker det är så snyggt. Använder själv i princip alltid skor med klack på i jobbsammanhang och när det är fest. Även till vardags ibland. Det finns liksom ingen dålig tid för ett par bra skor med klack

(okej, jo det finns det, i skogen exempelvis).

Jag känner mig finare när jag har klackar, dessutom känns min 161cm lite längre än om jag har helt platta skor.

 

I jobbsammanhang kan jag uppleva att det ger lite mer pondus om man är välklädd med klackar som kvinna. Jag vet faktiskt inte vad det beror på. Är det någon som har någon teori om detta? Eller är det bara inbillning från min sida?

Tycker dock det ger ett annat bemötande även i andra sammanhang. Så ja, något är det med den där typen av skor. Har vänner som säger att dem känner likadant. Men dem kan inte heller riktigt sätta fingret på varför.

Hur är det för er? Har ni upplevt någon skillnad på bemötandet beroende på skor och övrig klädsel? Dressed for success är ju ett uttryck. Roxette har även en låt innehållande den texten. Men stämmer det?

Bildresultat för roxette dressed for success

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

“Bra för att vara kvinna”

Åter till “nyheter24” och deras lista över vad man inte ska säga till sin kvinnliga kollega…

“Nr 3. Förklara inte att hon är “bra för att vara kvinna”

 Att säga detta är otroligt nedvärderande och antyder att hon som kvinna aldrig kommer kunna konkurrera med eller vara lika bra eller bättre än en manlig arbetskamrat.

Tycker du att en kvinnlig kollega är duktig, begåvad och bra på det hon gör? Säg i stället det, utan att påpeka vilket kön hon har. Det är nämligen både onödigt och korkat.”

Tänkt att man ens ska behöva vara tydlig med detta?! För är inte det ganska uppenbart att det är en högst olämplig kommentar? Det är- och finns skillnader på män och kvinnor, precis som jag skrev i ett tidigare inlägg. Men jag håller fast vid att vi alla är människor och att det inte enbart är vilket kön vi har som är avgörande för om vi kan prestera bättre eller sämre än någon annan.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Inga maskiner eller bläckfiskar

Senaste statistiken från SCB visar att det 2015 fanns 369 000 personer, i åldrarna 20-64år, i Sverige som drev företag. Av dessa var ca 30% kvinnor. Som om det inte räckte att driva företag hade även var fjärde kvinna ett jobb vid sidan om sin huvudsysselsättning, dvs sitt företag. Motsvarigheten till männen var en knapp femtedel.

Kvinnorna driver i regel företag i mindre storlek än männen och ca 70% av kvinnorna hade inga anställda. När det kommer till männen saknar 56% anställda. Dessutom driver kvinnorna oftast enskilt bolag medans männen väljer aktiebolag.

Av de kvinnliga företagarna hade ca 43% eftergymnasial utbildning. Hos männen hade 31% utbildning efter gymnasiet.

Så slutsatsen då…

–          Färre kvinnor än män som driver företag

–          Fler kvinnor behöver ha jobb vid sidan av

–          Kvinnliga företagare har mer sällan anställda än männen

–          Fler kvinnor har eftergymnasial utbildning än männen

Dvs. kort och gott, kvinnan får (återigen) kämpa lite mer. Titta på detta och lägg sedan till att kvinnorna även står för den mest delen av obetalt arbete i hemmet. Sedan lite barnafödande och graviditeter på det.

Knapp rättvist va?

Förstår att det säkert finns ett antal som tycker att det är frivilligt att starta företag m.m och att alla kan göra det. Dvs fler kvinnor kan om dem vill. Jag köper det, men kom, återigen, ihåg de övriga sakerna kvinnorna arbetar med mer än vad männen gör.

Hur ska vi klara allt? Vi är varken maskiner eller bläckfiskar med armar överallt.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Knytblusen, ett statement?!

Jag har alltid tyckt att knytblusen varit ett snyggt plagg. Så att jag har ett antal hängandes i min garderob är inget att bli förvånad över. När jag började använda knytblusen var utbudet i butikerna inte jättestort. Men sen hände något och dem har i princip exploderat och finns att köpa i mängder av varianter och i mängder av olika affärer.

Tillsammans med Sara Danius avgång i Svenska Akademien blev knytblusen ett statement. Ett statement som bland annat står för jämställdhet. Precis som jag vill lyfta i denna blogg.

Utan att egentligen veta allt, eller snarare bara veta ena sidan av det som hände i Svenska Akademien var det någonstans en chock. Jag skriver och ger exempel på dåliga beteende från (främst) män i bloggen. Så att det finns var inget nytt. MEN att det var så pass grova saker på ett så pass viktigt ställe, som Svenska Akademien!?Nja jag vet inte, men jag hade nog inte trott det. Eller, blev jag egentligen särskilt förvånad? Ja jag vet inte riktigt.

Hur som så efter att ha läst nyheterna med mera och lyssnat på Sara Danius sommarprat blir jag bara mer taggad för att jobba mot ett mer jämställt samhälle.

För övrigt älskar jag denna bilden (morgenbladen.no) på Sara Danius. En riktig “håll käftenklänning”, obrydd med en ring av luft kring sig för att sedan omringas av (mestadels) gamla gubbar! 

För oavsett vems sida man väljer att stå på går det inte att blunda för beteendet. Beteendet som var både innan, under tiden och efter att skandalen tagit fart. O vad har dessa personer som beteer sig på det sättet då gemensamt? Jo dem är män, män i 60-70-års åldern. Åldern jag själv tycker är den värsta med sitt nedvärderande. Ofta (inte alltid) är det den åldersgruppen som kläcker ur sig de taskiga kommentarer som jag råkar ut för.

Vad är det med den generationen och deras värderingar? Hit me, med era teorier!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Högst olämplig kommentar

Med tanke på föregående inlägg och vad gränsen går för vad som räknas som komplimang och inte…

Var på en tillställning för ett tag sedan där jag stötte på en man i 60års-åldern som jag träffat vid något tillfälle tidigare. Jag kan inte påstå att vi känner varandra men vi har småpratat vid något enstaka tillfälle, då vi tidigare mötts på samma typ av tillställningar. Hans kommentar när han såg mig var:

”Hej, och du är fräsch som alltid”.

Jag höll på att smälla av. Jag blev helt chockad. Vem säger något sånt? O dessutom till en person man mött 2-3 gånger tidigare, är kvinna och ca 30 år yngre!? Om det sista nu ens har någon betydelse, för det hade varit lika dumt oavsett. Åtminstone är det min åsikt. Vad är er och hur hade ni reagerat?
Lämna kommentar Dela inlägget:

Vad går gränsen för en lämplig “komplimang”?

Åter till “nyheter24” och deras lista för vad man inte ska säga till en kvinnlig kollega…
Nr 2 är alltså följande:

“Kommentera inte hennes utseende

“Vad fin du är i den där kjolen?”, “Har du tränat mycket på sistone?”. Det är kanske i all välmening, men ingen bör någonsin ta sig rätten att kommentera en annan människas (kvinnlig kollegas) utseende om hen inte bett om det.

Varför? Det kan signalera sexuellt uppsåt eller få kvinnan att känna att du endast ser hennes kropp och inte hennes kompetens. Hoppa därför över de “komplimangerna” så undviker du att eventuellt göra din kollega obekväm.

Har du en chefsroll eller ledningsansvar bör detta redan vara en självklarhet.

Jag håller med, men jag är nog inte lika hård i min gräns. Jag tycker att man kan kommentera tex. att någon är fin i håret om man ser att personen klippt sig. Däremot kommenterar jag inte kroppsliga saker så som att något gått ner i vikt eller liknande. Personen ifråga kanske inte alls uppskattar att kilona rasat. Det kan ju faktiskt bero på sjukdom eller att man inte mår bra i övrigt osv.

Däremot säger jag själv ofta att någon kanske har fin färg på blusen eller att kjolen är snygg. Jag anser att man inte har bedömt personen ifråga då. Alltså det är skillnad mot “vad fin du är i den kjolen” osv. Men det kanske är dumt ändå?

En annan sak att tänka på är ju såklart hur det resoneras kring om det är skillnad om en man säger något till en kvinna och tvärtom. Är det okej för män att, som jag, ge en kvinna en komplimang för tex. en fin färg på blusen? Eller om en kvinna säger till en man att han har snygg skjorta? Alltså inte att “han är fin i skjortan” utan att “skjortan är fin”.

Fick själv en komplimang för byxorna nedan. Ingenting om mig, men att mina byxor jag hade på mig var fina. Komplimangen kom från en kvinnlig arbetskamrat. Ok eller inte?

Hur resonerar ni? Vad går gränsen för vad som faktiskt är en lämplig komplimang och inte?

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

En liten “klapp på huvudet”

Alltid kul med nya kommentarer på det jag skrivit. Denna kom häromdagen och nedan följer mitt svar 🙂

 

Vilket fint intiativ! jag är själv kvinna och civilekonom och vet vilken kamp det kan vara där ute bland männen i kostym!

Har inte upplevt att det generellt är ”män i kostym”. Är även själv gift med en man som går i kostym varje dag, and I Love it, tycker det är så snyggt 😊 MEN jag skulle gärna vilja höra mer om vad du upplevt och på hur du blivit bemött av dessa män?

Men en liten grej bara om du har läst 180p så är du inte utbildad civilekonom för det krävs 240p, vad nu det spelar för roll egentligen men rätt ska ju vara rätt.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Civilekonom

 

Kan inte hjälpa att jag känner mig lite ”klappad på huvudet” av denna kommentar. O grejen med hela min blogg är just att minska denna typ av beteende. Oavsett om det är hos kvinnor eller män.

Nedan kommer en bild på en kopia av ett diplom av Civilekonomerna, samt info om vem som kan få detta diplom. Anledningen till att jag lägger upp just det är för att jag har ett sådant diplom. Dvs jag har rätt att kalla mig Civilekonom enligt svensk praxis.

“Du kan beställa civilekonomdiplomet om du är yrkesverksam medlem (ej studentmedlem) och har betalat din avgift. Civilekonomdiplomet är exklusivt och kostnadsfritt och visar att du enligt svensk praxis kan kalla dig civilekonom. Du får både en svensk och en engelsk version av diplomet. ” Info från www.civilekonomerna.se
Det jag däremot tror är att många kan bli förvirrade på “Civilekonomexamen” och titeln “Civilekonom”. För en “Civilekonomexamen” krävs 240hp då det är ett separat program. Men för titeln och medlemskap i “civilekonomerna” krävs 180hp, dvs en Filosofie Kandidat inom ekonomi. “Filosofie Kandidat inom ekonomi” uppfyller även de intenationella kraven för titeln.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Kallas man för “tjej” när man passerat 30?

Det var ett tag sedan nu, men nyheter24 publicerade ett läsvärt inlägg om ”fem saker man borde sluta säga till sin kvinnliga kollega”. Kände så väl igen mig, inte att jag är den som säger sakerna utan att jag själv fått höra dem av någon annan. Då jag kan relatera till varje punkt kommer jag att ta upp varje punkt var för sig i separata inlägg tillsammans med en kort version av min upplevelse.

 

Nyheter24 skriver följande på punkt nr 1.

Kalla inte din kvinnliga kollega för “tjejen”

”Skulle du få för dig att kalla en fullvuxen manlig kollega för “killen”? Nej, skulle inte tro det va? Det låter ju helkonstigt, och är dessutom väldigt förminskande.

Därför bör du även strunta i att kalla den kvinnliga receptionisten, den lite yngre kvinnan på ekonomiavdelningen eller din närmsta kvinnliga kollega för just “tjejen”. Det är nämligen inget annat än en ren och skär förolämpning som andas en unken och förlegad föreställning om att “tjejen” skulle vara mindre vetande än vad du är.”

Detta hände mig i våras. Var på ett av alla mina omtalade möten… Satte mina saker på en stol bredvid en man. Ingen värdering i det utan tog första bästa lediga plats. Jag går därefter till andra sidan rummet för att hänga upp min jacka. På vägen tillbaka, kanske 5 meter bort, kommer en man som sätter sina saker på bordet på platsen jag redan tagit. Mannen bredvid mig säger då åt personen att platsen redan är upptagen. Hans kommentar på det var ”jaha, vem sitter här då? Är det tjejen?” Jag som då är framme vid bordet kunde inte låta bli att fråga om han tyckte att jag skulle flytta mig så att han kunde sätta sig där istället. Han svarade bara med ett kort ”nej” innan han tog platsen bredvid istället.

I texten ovan skriver nyheter24 och frågar om man skulle kalla motsvarigheten till en man för ”killen”. Det var exakt så mina tankar gick. Skulle inte tro det nämligen! Var direkt tvungen att skriva till min man och fråga om detta och om han blivit kallad ”killen” vid något tillfälle efter att han blivit vuxen. Precis som jag trodde blev han blev precis lika chockerad över uttalandet som jag.

Kunde han på riktigt inte kommit på ett bättre ord? Jag har ju ändå passerat 30, fött barn, utbildat mig, jobbat x antal år och befinner mig dessutom på samma ställe som honom, vilket jag inte ser som en lekplats utan ett professionellt möte med professionella personer.

Lämna kommentar Dela inlägget: