Jämställt eller inte?

Jämställd relation, vad innebär det för dig?

Är det att man ska turas om med det som ska göras eller att man hjälps åt med helheten? Eller kanske något annat?

Hos oss hjälps vi åt med helheten. Det finns inget ”igår tömde jag diskmaskinen så idag är det din tur”. Det skulle aldrig fungera hemma hos oss. Däremot har vi hittat ”våra uppgifter”. Min man gör de mer fysiskt jobbiga sakerna medans jag fixar de mer klassiska hushållsuppgifterna. Exempelvis är det han som hugger ved, rensar stuprännor, bär tunga saker osv. Medans jag rensar ogräs, planterar blommor, råddar allt med vårt barn osv. Dock är det han som 9/10 gånger sköter tvätten. Detta är bara några exempel, men vad säger ni om det? Är det jämställt eller inte? För oss funkar det bra iaf. Jag tror nämligen inte på att man ska göra samma sak lika många gånger. För oss är det lite mer som ett företag där saker ska blir gjorda. Vem som gör dem spelar ingen roll så länge vi hjälps åt. Hur är det hos er? Använder ni kanske rent av en checklista?

 

”Uppdelningen” som blivit har växt fram av sig själv. Det är däremot inte så att det är skrivet i sten utan vi kan göra alla sysslorna. Det handlar ju som sagt om att få till allt och att hjälpas åt. Vissa saker görs tex inte varje dag eller vecka o då hjälper man till med det andra istället. 

Jag tror allt började med att jag avskydde att torka toaletten och han att damma. Medan han tyckte det var okej att ta toaletten och jag inte kände att jag tyckte det var tråkigt att damma så blev det den uppdelningen. Sen har det bara fortsatt utan att vi tänkt på det.

Det viktiga tror jag är att man inte känner att man står ensam i allt som ska göras. Det skapar bara stress och irritation.

 

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Inga maskiner eller bläckfiskar

Senaste statistiken från SCB visar att det 2015 fanns 369 000 personer, i åldrarna 20-64år, i Sverige som drev företag. Av dessa var ca 30% kvinnor. Som om det inte räckte att driva företag hade även var fjärde kvinna ett jobb vid sidan om sin huvudsysselsättning, dvs sitt företag. Motsvarigheten till männen var en knapp femtedel.

Kvinnorna driver i regel företag i mindre storlek än männen och ca 70% av kvinnorna hade inga anställda. När det kommer till männen saknar 56% anställda. Dessutom driver kvinnorna oftast enskilt bolag medans männen väljer aktiebolag.

Av de kvinnliga företagarna hade ca 43% eftergymnasial utbildning. Hos männen hade 31% utbildning efter gymnasiet.

Så slutsatsen då…

–          Färre kvinnor än män som driver företag

–          Fler kvinnor behöver ha jobb vid sidan av

–          Kvinnliga företagare har mer sällan anställda än männen

–          Fler kvinnor har eftergymnasial utbildning än männen

Dvs. kort och gott, kvinnan får (återigen) kämpa lite mer. Titta på detta och lägg sedan till att kvinnorna även står för den mest delen av obetalt arbete i hemmet. Sedan lite barnafödande och graviditeter på det.

Knapp rättvist va?

Förstår att det säkert finns ett antal som tycker att det är frivilligt att starta företag m.m och att alla kan göra det. Dvs fler kvinnor kan om dem vill. Jag köper det, men kom, återigen, ihåg de övriga sakerna kvinnorna arbetar med mer än vad männen gör.

Hur ska vi klara allt? Vi är varken maskiner eller bläckfiskar med armar överallt.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Mannen som vägrade hälsa

I ett av gårdagens inlägg skrev jag om olika saker jag upplevt av (främst) män. En sak jag tog upp var att vissa personer inte hälsar på mig, trots att dem gör det med de andra runt omkring, alternativ min man osv.

Ett sådan scenario var när jag kom till ett jobbrelaterat sammanhang. Alla var där av samma anledning och det var första träffen för den gruppen. Alla hälsade och tog i hand med varandra. Jag noterade en man i (gissningsvis) 60års åldern som bara passerade mig. Jag försökte få ögonkontakt med honom för att kunna hälsa men han gick bara förbi. Eftersom det var många nya människor där tänkte jag att vi kanske redan hade hälsat och att det bara var jag som inte kom ihåg hans ansikte. Hur som så tänkte jag inte så mycket mer på det. Inte förens det var dags för nästa träff och samma sak hände en gång till.

Då tog jag till en början väldigt illa upp. Funderade på om det var något med mig som gjorde att han inte ville hälsa eller liknande. Det övergick dock sedan till ilska. Vem var han som tyckte att jag inte var värd att hälsa på? Nog för att jag var yngsta kvinnan i rummet (med råge) men jag var ändå där av samma anledning som honom. Inför tredje mötet hade jag bestämt mig. Han skulle inte slippa undan en tredje gång. Åter igen, han ignorerade mig, tittade ner i sin Ipad när jag gick förbi. När jag gick förbi igen för att sätta mig på min plats lutade jag mig emot honom, sträckte fram handen och sa ”ursäkta, jag tror vi missade att hälsa”. Han tog då förvånad min hand. Någonstans kändes det som en seger. Men det gick också ett rus av ilska genom min kropp. Jag fattade fortfarande inte och gör inte än idag, varför han ignorerade mig.
Lämna kommentar Dela inlägget:

This is me

Tänkte jag skulle berätta lite om mig själv, för er som inte vet vem som står bakom sidan. Jag är 32 år, bor i hus i Halland med min man och vår son. Utbildad Civilekonom och arbetar idag med företagsrevisioner. Ägnar min fritid åt friluftsliv, träning och resor.  Att få spendera tiden med min familj är det bästa jag vet <3

Jag har alltid varit en person som stått upp för mig, min familj och mina vänner. Desto äldre jag blivit och i desto fler professionella sammanhang jag hamnat i har det gåt upp mer och mer för mig att det fortfarande finns en viss ”lilla gumman” jargong i samhället, vilket jag inte riktigt uppskattar. Efter att ha fått stå ut med alla möjliga konstiga påhopp, olämpliga frågor, sexuella inviter- och trackaserier, härskartekniker med mera ville jag göra något. Hela min kropp skriker varje gång någon olämpligt kommer upp som associeras med ovan exempel. Jag känner att jag måste få göra något. Något som kanske gör det lite bättre för mig själv och för någon annan. Eller något som kanske får en eller flera personer att öppna ögonen. För att kanske förbättra sitt egna beteende, men även för att våga säga ifrån och stötta andra.

Män som inte hälsar när vi ses på samma möten, män som inte tar mig i hand men gör det med min man, män som uttrycker sig med ”ja men lilla du, det förstår du väl,  män som tycker jag ska sätta mig på en annan stol än den jag valt, män som måste kommentera mitt utseende eller min klädsel i ett professionellt sammanhang, män som presenterar mig som någons fru och inte vid namn, män som på gymmet tycker jag ska ha mindre vikter än dem, män som per automatik förutsätter att dem tjänar mer pengar än mig, män som nedvärderar mig, som ignorerar mig och som bara verkar tro att jag kommer föda barn stup i kvarten,  osv. osv. ni har inte mycket att hämta hos mig.

O ja, ovan exempel är sånt jag med jämna mellanrum utsätt för. Enough is enough

Lämna kommentar Dela inlägget:

Kvinnogöra?

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Trots det har vi så mycket skillnader mellan män och kvinnor…

Några exempel…

-Kvinnor har generellt lägre löner, trots högre utbildning

-Färre kvinnor än män som driver egna företag

-Färre kvinnor än män som sitter med i styrelser

-Kvinnor får lägre pension än männen

-Män arbetar mer betald tid än kvinnor

-Kvinnorna står för mer jobb i hushållet än männen

-Männen lägger mer tid på friluftsaktiviteter och träning än kvinnor

 

Män som är medelinkomsttagare är dem som är mest jämställda på hemmaplan med allt som ska göras där, dvs obetalt arbete. Här finns det en koppling till hur männen känner över jämställdheten överlag. Vilket, bland annat, innebär att män med lägre utbildning tänker mindre på jämställdhet generellt än dem med högre utbildning.

Ovan exempel visar även på att männen har mer egen tid, vilket i sin tur leder till att kvinnorna behöver ta ytterligare mer ansvar, samt prioritera bort sig själva (ja dygnet har ju bara 24 timmar) för att man inte får hjälp under den tiden.

Med dessa exempel ovan har vi inte ens gått in på skillnaderna när det kommer till, exempelvis, våld i nära relationer, våldtäkter, härskartekniker osv. Det tar jag nästa gång då jag tycker det räcker att smälta ovan exempel ett tag.

Som kvinna känns det som att man alltid kämpar lite mer när det kommer till familjen. Säger inte att männen inte kämpar, men just familjeangelägenheter och hushållssysslor är två exempel där det känns som att kvinnorna bär det stora lasset. Det visar ju även exemplen ovan som är tagna från Statistiska centralbyrån. När jag hör mig för kring mina kvinnliga vänner med liknande livssituation som mig själv, så känner dem likadant. Hur kommer det sig? Tycker ändå att vår generation är bra mycket mer jämställd än det varit tidigare. Har det något att göra med att det är kvinnan som föder barnen så därför blir det automatiskt att man tar mer ansvar när det kommer till själva familjen? Det har ju dock inget att göra med hushållssysslorna, för det är ju inte bara kvinnor och barn som genererar disk. Någon som har någon teori kring detta? O då menar jag inte kommentarer som att det är ”kvinnogöra”.

Lämna kommentar Dela inlägget: